Jag var alltid rädd för havet
alltid så sladdbarnsensam
på Orustklippor och Lysekilsstränder

öronmaneterna smälte i sanden
efter vågorna
flugorna surrade och det var en sådan
obehaglig lukt av salt död
i sommarluften

det var som svindel
vid de sträva kusterna
ett växande hot från ett långt-bortifrån-land
men det hade väl mindre med geografi att göra
och mer med någonting i mig så

”det är inte dig det är fel på, det är mig”
säger jag till havet nu

havet är inget annat än en våt öken
och jag är varken mer eller mindre
än det här