Försvinner iväg
för att komma tillbaka ett par dagar senare.
Behöver paus.
Behöver återhämta mig.
Behöver fylla på med livslust och energi.
Känner mig tom som aldrig förr.
Förvirrad och vilse.
Man undrar när kaoset ska sluta,
man undrar när det är ens tur att må bra.
Men man inser att det är aldrig.
För det tar aldrig slut.
Cirkeln är ond och för evigt.
Kommer inte loss.
Den lilla glädjen som finns kommer och går,
men det är tomhetskänslan som alltid tar över och styr.
Det finns de som vill fylla på mitt redan för stora smärtförråd,
de förstår inte att det är redan fullt,
de fortsätter att ösa på.
Där står jag ensam
och kan inte göra annat än att ta emot det.
Handlingsförlamad,
likgiltig inför det faktum att jag snart går under.