"Jag har inte läst på Universitetet, men jag har stigit av bussen där." Sade den före detta grundskoleläraren innan hon steg på tåget till Karlstad och senare deltog i en singelolycka genom att störta av en häst. Hästen överlevde fallet genom att hamna över kvinnan som själv bröt ryggen och hamnade i sjuk säng. Hon började skriva sina memoarer då hon förstod att hon inte skulle kunna gå igen som en vanlig människa. Men väl som en ovanlig. Eller rättare, gången skulle bli en smula ovanlig. Den gången var det någon som föreslog henne just det. Att börja berätta om sitt liv. Hon valde att sätta citatet på försättsbladet, såväl som på bokens framsida i dess övre kant. För mig var det självklart att hon hade läst på just universitet, bara inte på det universitetet. Det var det som var vitsen med uttalandet, får en väl förmoda. Hon var full av sådana där uttalanden, som skulle få den som hörde henne prata att få den ringande i huvudet lång tid efteråt. Det var så att säga en sorts 'adelsmärke' över hennes sätt att prata. Jag hörde talas om kvinnans öde och blev nyfiken. Jag har själv aldrig ridit, men väl tagit mig genom grundskolan i lätt skritt. Ja, det där var en sorts parafras eller liknelse med hennes sätt att uttrycka sig. Jag smittades väl av den stilen helt enkelt. Fast jag har inte lyckats lika bra, i mina små försök att härma.