Livet är en
enda lång som
väntan på döden.

Om än en
ofrivillig sådan. Trots
övertygelsen om att

väntan är just
ofrivillig och att
tiden är dyrbar,

slösar vi med
den genom att
säga oss njuta

olika tidsfördriv och
hur nyckfullt logiskt
är väl det?