Dricker ur lidandets kalk,
jag är smärtans hovmarskalk.

Men jag ska dräpa min konung,
drycken min ska vara drypande söt honung.

Jag dricka honom ur huset,
och skåla hans död med glädjekruset.

Bardisken är mitt hov, står som mur,
bartendern bakom tappen, tappar min kur.
Drypande honung av lycka och glömska,
med skuggorna är lömska.
Där lurar min opponent,
min tidigare regent.

Han vill dominera och förnedra mig och mitt hov
men så länge tappen tappar får han vänta på lov.

Men visarn slår snart tre på mitt ur,
kronan slås från mitt huvud, jag förvisas tillbaka till smärtans diktatur

För nu är det slut på vad livet i lycka kan ge
och det var väll inge mer med de.