Vemodet och ilskan,
trampar på min integritet.
Gnager på kort tråd av stubin.

Ilskan är bara en av mina vänner.
Ilskan är bara en
av alla som bestämmer.

Ilskan får min tillit.
Ilskan får min respekt.
Ilska, jag tyr mig till dig,
när ingen annan går att lita på.

Ilskan bestämmer
om vad vemodet städar upp.
Ilskan banar väg
och vemodet rättar in sig i hans led.

Vemodet tystar
dödstågets andetag.
Fast dödståget lever vidare
skriker ilskan efter mer.

Ilskan väntar sig en nådastöt,
men med mig är du en lögn,
en lögn,
en lögn.

Ilskan är min adopterade son.
Ilskan erhåller min stora upptagenhet.
Ilskan är min reliabla komfort.

Ilskan märker våra kort.
Ilskan ser ut att giva mig
en förlorad hand, än igen.

En hel värld mellan tummen och pekfingret,
ser ut att krympa återigen.
Men med vemod känns ingenting,
– som mindre eller mer;
där en förminskad man är försatt.



http://midnattsvidundren.tumblr.com/post/95295549272/greppet-om-ett-korthus-hur-allting-loses-upp-med