inte klättra i berg som hobby, även om det kan vara trevligt att ha en livlina och att vara ute i naturen. Familjen får mig att klättra på väggarna och det är alltid något på tapeten. Skillnaden mellan att sova hemma och bo på hotell är förstås att jag inte brukar ha något att klaga på och en ens tycker det är värt besväret eftersom direktionen brukar slänga de där små lapparna som gäster kan skriva ner sina erfarenheter av vistelsen på, direkt i papperskorgen, före eller redan efter läsning. Ibland håller hotellet inte med sådana där små lappar så då får en helt enkelt ta en servett vid frukosten dagen därpå, någon tid före avresan, såvitt en nu inte har ambitionen att bosätta sig på platsen eller åtminstone över helgen. Folk i gemen har en tendens att klaga på saker och ting istället för att ta de strapatser de är med om kunna bli en lätt påbättrad eller förgylld anekdot att plåga vänner med på mera hemmaplan något senare i livet. Visst är det ett hyggligt lätt sätt av få utlopp för aggressioner på att då och då gå upp i limningen över att 'saker inte är som om man själv styrt och ställt på stället'. Men är en nu inte hotelldirektör själv så får en väl tänka sig att det är ju ändå bara för en begränsad till och att det sedan trots allt bär iväg tillbaka hem till enkla tjället igen, där allt är tiptop, eftersom jaget i vilket fall betalar för att bo även där. Och det dessutom för den mesta tiden och även som familjeförsörjare betalande även för de andra gästerna, även om de till sin natur även de bor där hyggligt ofta även om dessa inte alltid uppvisar att det är där de bor. Egen (i)härd(ighet) är guld värd.