Vi har ju i alla fall livet sa jag till henne när vi passerade den lilla kyrkogården där ribborna i en vitlackerad barnsäng markerade gränsen för var en okänd Nils fått den sista vilan redan år nittonhundrafyrtiotre. Hon tittade rakt fram i eftermiddagssolen och föredrog tystnaden framför att kommentera de sköra dagar som ständigt utgör vår verklighet.