Brevet till Ivar Persson, sekreterare i Föreningen för onödiga påpekanden, och tillika kassör, tillförordnad, av den fjortonde dennes anno 2017.

En väninna till mig köper sina pennor i tobaksaffären på hörnet, och de är då sådana där som en slipper ta av sig hatten för, innan själva användandet börjar, påstår hon. Och då har jag för vana att svara något i den här stilen.

Samma här tack, fast jag köper mina pennor i Frans Olofssons butiker. Det är fortfarande relativt billigt där och så slipper jag ju då tänka så mycket då jag skriver, det är bara att hålla den mot papperet och så röra den litet så börjar den genast producera texter eller 'telefonklotter'.

Det är enda åbäket, att ibland då jag tänker mig en novell eller en limerick så kan den få för sig att rita istället. Jag uppskattar dock då och då vad andra pennor kan ha skrivit eller ritat och förstått att så länge jag håller mig till ekonomisorten, det skrivna eller ritade blir därefter.

Men trots att jag har finare pennor hemmavid brukar jag inte använda dem. Det skulle kännas hemskt konstigt om en sådan penna skrev en underbar roman som jag lämnar in på förlag och så känner redaktören igen stilen som en redan etablerad författare.

Hur ska jag då kunna förklara att historien rann ur min egen penna? De skulle bara tro att jag råkat komma över en av den författarens egna pennor.

Likadant om jag köper finare färg, dukar och penslar och råkar måla någonting i stil med Bruno Liljefors, de skulle få för sig att det var ett plagiat av en hittills okänd målning av den konstnären. Jag är också rädd för att penseln skulle som av misstag, råka skriva dit hans signatur.

Grundlurad blir jag själv nästan varje gång jag lägger ner matvaror i korgen. Det är ju tjall på nästan all 'mat' numera. Bara att man inte blir förgiftad på en gång utan att det är en mera utdragen process än att dricka ett krus med renodlat gift, som väl Sokrates.

Ja, och det är ungefär allt jag har att säga om den saken. Vilket är en replik jag lånat från filmen 'Forrest Gump' som är en sådan där rulle som varje gång en ser den, ser något nytt. Utöver att om igen fnissa ohejdat åt just sådana saker som storgarvade åt redan första gången.

Ett barn jag är nära bekant med har bett mig försöka få tag i ett ännu obegagnat ex av den filmen, att ge i julklapp. Får välan se hur det går med just den saken. Det tål att grubbla en smula på. Som min farfar hade för vana att aldrig någonsin erkänna sig att ha yttrat i som onödan.

På detta sätt vill jag tacka läsaren av brevet för uppmärksamheten och den bortslösade tiden.
Vänligen

(oläslig namnteckning)