Det var en sådan där liten, cirkelrund väggspegel, med en ram av långdragna spegelskärvor som gjorde att när du tittade på den lilla runda spegelytan du samtidigt såg dina ansiktsdelar i skärvorna; hårfästet, pannan,  kinderna samt hakorna vars betydelse för totalbilden överdrevs i det splittrade perspektiv som väggspegeln erbjöd. Hon tittade på spegelbilden, fnissade tonårsaktigt och sa: "så har jag aldrig sett dig förr och vill aldrig se dig igen" varefter hon lämnade mig  där, med stekpaden i högsta hugg och pilgrimsmusslorna kvar i stekjärnet, på sin brända väg mot avfallspåsen. Några månader senare såg jag henne vid disken på en bar i Santa Fe. Jag höjde mitt glas mot henne men hon gjorde ingen min av att känna igen mig.