Jag känner mig tom och i konsekvensens namn borde jag svälja tillbaka alla ord som lika förbannat vill flyta upp som ur ett träsk.

Jag borde stänga dörren till skafferiet och slå av frysen.
Tinade laxbitar och simmande ärtor kan inte tala.
Så slipper jag beröringen.

Datorn förvränger ändå det mesta, när mina alltför grova fingrar skapar datystisk förvirring.
Tangentbordet försöker skrika. Men det kommer bara ut svarta hål från minnesporten.

Ur pennan, som jag ryckt från en oplockad gås, krystas fragment av ett bortglömt språk.
Pinkoden förlorade kampen.
Fjädern saknar sina vingar.
Och från frysen stiger odören smärtsamt.