Så står man där och petar på spetsen på sitt linne och vet att man har blivit precis det man svor att aldrig bli. I rummet sitter en till som aldrig heller hade tänkt bli likadan. Men det är han nu, vare sig han vill eller inte.
Och de kraschar med varandra. In i varandra, i famntag och kyssar. I bråk som varar i veckor och aldrig får någon lösning. I lögner och dubbellögner. En balansgång rakt genom helvetet och en dans med djävulen själv. Det gäller att veta var man sätter fötterna och var man har tungan.
Oftast är det för mycket. För mycket att hålla reda på. För att hålla reda på fötter och tungor. Hon sätter fingrarna i öronen och skriker. Varför lever du om, undrar han.