Orden finns där samtidigt som de inte gör det
Har svårt att släppa mina gamla dikter
Kan inte skriva om dom
Inte heller följa de förväntningar som finns
Tvånget från mig och andra att prestera
Allt börjar fylla rummen
Envist finns ekot kvar
Som ett bevis att man inte kan dränka allt

Har startat några medlemskap
I ett försök att tömma rummen
Men alltid slutat efter ett tag
Pressen känns för stor
Det blir en ångest av att inte skriva
Istället för en ångest att behöva skriva
Ekot är en ständig påminnelse

Alla känslor hoppar runt i rummen
Vet tillslut inte vad jag ska göra
Så jag skriver igen
För att lugnas av ekot
Ekot i de tomma rummen
Innan de fylls igen
Av samma gamla ångest