Åh, ut genom ytterdörren,
ensam,
än, egentligen,
en omöjlig väg att ta,
för oss desorienterade själar.

Med en nacke böjd, som vore
ett igentjälat gångjärn,
ned i backen mitt huvud ser,
alltid, dags ljus,
all nattetid.

Som en fjärrstyrd mal
disharmonisk.
Dödsdömd,
dödssäkert.

Den nya degenerationen;
spottskinande ren,
fräsch,
clean cut,
konfidentiell.

Som en bläckfisk
multifunktionell,
absolut rationell,
fullkomligt intellektuell.

Magen
är full med oro,
och fjärilar
med skärbladsvingar.

I hjärtat det hugger.
I kroppen det sticker.
Varför
gör det så?

Det sorlande,
ljudet, TVn pratar
min ej stridslystna huvuds magnet
tänker säkert inte sig värja.

Mina multipla
personligheter
vet inte vart, i världen,
dom skall vända.

Min nära framtid,
som vore skiffer,
eroderas.

Regressionen accelererar,
min robots logiska-hjärna
sina resurser
reallokerar.

Min biologiska installation
är med den relativa lyckan
reglerad.



http://midnattsvidundren.tumblr.com/post/102186577622/modernisten-och-den-relativa-lyckan-ah-ut-genom