Konsten att drunkna är inte svår att lära sig. Svårare ändå att lära sig hur att överleva sina känslor inför att fortsätta leva ett näst intill outhärdligt liv, genom att inse fördelarna bortom besvären med att leva vidare. Det finns många sätt att ta livet av sig eller att låta någon annan stå för hantverket. Men att låta överlevnadsinstinkten ta överhanden och bara överlämna sig åt ett ovisst öde kan tyckas vara så mycket mera svårt. Visst vet du om att du inte lever för evigt, men känslan av att behöva vänta på döden när du kan ta reda på hur det känns redan nu kan kännas oöverstiglig eftersom ditt behov av att få veta gör din känsla av nyfikenhet besvärlig för dig. Den förvandlar din tillvaro till ett rent inferno av outhärdliga känslor. Förut ville du kunna spela ett instrument, piano eller gitarr, skit samma vilket, bara du slapp öva dig till färdighet. Du ville kunna somna och när du vaknade igen du skulle helt mirakulöst ha lärt dig spela i drömmen. Få är de vilka lyckas med den konsten. Nu skulle du vara glad om du bemästrade konsten att drunkna, men åter igen vill du slippa öva på färdigheten, du vill behärska den genast. Men tro mig då jag säger dig att den konsten utövas bara en gång och ingen i hela världen behöver öva inför själva mästarprovet. Annat än möjligen mentalt. Det är bara att försätta sig i en stämning av beslutsamhet. Samma sorts beslutsamhet som inför att skriva en bok. Den där romanen som väntat så länge på att skrivas och som även väntat på att just du skall fatta mod eller beslutsamhet eller kanske såväl mod som beslutsamhet för att skriva den. Visst finns det många nog som skrivit böcker om hur att skriva. Författare som velat förmedla sina tankar och känslor till människor som har undrat över just vilka nycklarna är till att just skriva och att sedan fortsätta med det tills den första boken är färdig och sedan fatta att det inte går att skriva bara en bok. Det måste vara som en språngbräda till att skriva en till och sedan ännu en. Precis som om allt du kunde få ur dig skulle kunna få plats i en enda volym eller kanske en till. Eller som en förberedelse för Boken med stort B. Mästarprovet. Bara ett annat slags mästarprov än det som handlar om att kasta sig ut i en strid fors eller ett djupt skoningslöst hav.
Plötsligt är det som att vandra genom en skog i nattens timmar. Få uppleva gryningen, höra hur det prasslar och hur fåglarna börjar kvittra och sjunga vid pass klockan fyra. Det är som om världen och verkligheten ger människan en ny chans att söka förstå sig på sig själv. Bara att insikten blir den som kommit till dig så många gånger förr, bara att du då inte befann dig utomhus eller ens inom så räckhåll för allt det där som daggen ställer till med i just en skog. Det är som om ut ur dimman en sorts sagolik verklighet smyger sig på en. Bara inte bakifrån utan mera från alla håll plötsligt och du förstår att livet inte kan slösas på att söka sanningen eller kicken med ett enda slag av flatan genom luften. Insikten kommer kanske i pulser och för att skapa pulsen du måste uppleva mer än blott en enda natt i skogen. Kanske måste du arbeta på att nå fram till målet och meningen med livet. Meningen med döden kommer du aldrig att nå fram till för just som du tror dig skåda ljuset så slocknar glimten i ögat och du är död.