Genom att se på filmer som handlar om krig lär jag mig så mycket om krig att jag aldrig någonsin vill delta i ett. Men filmer som 'Full metal jacket' av Stanley Kubrick kan få helt motsatt effekt, trots sitt möjliga antikrigsbudskap, antivåldsbudskap. Flera av den regissörens filmer lyckades med insatsen att missa målet, skjuta över det. Genom att den publik som såg dem, ofta nog missuppfattade det möjliga budskapet/avsikten med dem. Regissören var medveten om den svagheten, av erfarenhet efter hur filmerna mottogs. Ändå lyckades han inte göra sig kvitt behovet av att söka göra fostrande filmer. Kände han inte sin publik? Kanske skall en regissör antingen vara regissör, eller terapeut och bara det ena men inte det andra? Vad får en människa att försöka simma mot strömmen trots möjliga nederlag? Stanley Kubrick lever i och för sig inte längre och kan inte tala för sig och sin sak. Men filmerna lever sitt eget liv fortfarande, de finns kvar och gör något med den publik som ser dem.