Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kraven äter upp mig inifrån.


Kravmärkt

Krav.
Smakar på ordet. Bittert.

K-r-a-v.
Bokstaverar ordet. Korthugget.

KRAV.
Säger det högt, med stora bokstäver. Överväldigande.

Kraaaav. Andas in ordet. Kippar efter andan.

Kravvvv. Tuggar ordet, sväljer. Tungt. Svårsmält.

Krrrrav. Springer iväg från ordet.

Springer i all oändlighet, tills benen inte längre bär.
Varför ska det alltid vara såhär?

Inre krav, yttre krav,
Höga krav, låga krav,
Krav konvex, Krav konkav,
Fast i ekorrhjulets nav.

Det kan inte vara sunt,
Att ständigt irra runt.
Att ignorera ovetenskapligt strunt,
Men tunga texter, se där, jag läser en bunt.

Jag har en domare i hatten på mitt huvud,
Som ständigt kritiserar allt jag gör,
Jag måste stå, gå, tala,
Presentera mig som sig bör,

Annars är det någon jag stör.

Se så, hela kläder, ren och fin,
Rak i ryggen, tala klart,
Var artig och respektabel,
Så ordnar allt sig snart,

Visst är livet underbart!

Tolka din omvärld med glimten i ögat,
Skoja, nig och vinka glatt,
Använd cynism i lagom dos,
Och blanda det med en skvätt skratt,

Låt alltid andra hinna ifatt.

Var aldrig smartare än du är,
Visa dig inte från din bästa sida,
Men våga aldrig vara svag,
Var stark och fortsätt strida,

Annars ska du få lida!

Jag flaxar vilt för att hålla mig i luften,
Men det är svårt att flyga med avklippta drömmar,
Försöker sy fast dem men de trillar av,
Jag har aldrig varit bra på att fästa sömmar,

Alltid är det något i framtiden som ömmar.

Svårt att ha ett fast tag om nuet,
När det ständiga klättrandet,
Uppåt, åt sidan och kors och tvärs,
Håller båda händerna upptagna,
Och blicken riktas åt ett annat håll.

Vad spelar mitt universum då för roll?

Ger mig in i livets rollspel där jag möter på patrull,
Kastar en tärning för att försvara mig, men fumlar,
Skjuter mig i foten och ger trollet allt jag har,
Ett episkt misslyckande där jag får stå mitt kast,
Som förföljer mig längs vansinnets himlavarv,

Runt runt, varv efter varv,

Åh, detta ettriga arv!

Rosentaggen i foten håller mig sällskap,
Längs med tysta ödelagda slätter,
I frusna barmarkade ökenlandskap,
Där hjälpsamma kaktusar och svävande oaser,
Göder mina förvirrade sinnen,

Manar mig att hinna ifatt stafettpinnen,

Medan jag griper efter utsuddade minnen.

Karusellers melodier kommer flygande från ingenstans,
Jagar mig hetsigt, jag har inte en chans,
Jag skriker men inget ljud lämnar halsen,
Jag lyfter på benen men de stannar kvar på marken,
Jag försöker tugga, svälja, andas, utan framgång,

Till slut har kraven tömt mig på luft,

Livet är tufft, livet är tufft.




Fri vers (Fri form) av Trubbelmakaren
Läst 271 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-12-03 00:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Trubbelmakaren
Trubbelmakaren