Blöta vingliga figurer dök upp på tröskeln.
En ficklampas ljus trängde sig i det mörka rummet och belyste
två par spända vidöppna ögon.
Osvald låg överaskad stilla några ögonblick.

"Har jag låst väl den jävla dörren ? ", funderade han.
Hur kvicktänkt han än var så låg han plöstligt oförmögen
att förstå eller tänka klart.

"Ha! Vem ser jag?" utbrast Herman och vinkade med ficklampan .

Hans polare riktade sina simmiga ögon
mot de liggande i ett hörn av rummet.

"Tänd ljuset ,tänd! ",skrek Herman och rusade fram.

Alla tvivel var uteslutna,det var hon , Saga!

Ett underligt uttryck i hans blick och tonfall
gjorde vaksamma ögon extra nyfikna.

"Vilken skatt !", spottade någon ur sig.
"Man frestas att öppna den.",tillade den spruckna "tenoren"

"Ut ,alla ,ut! Saga , du stannar kvar!"uttalade han
klart och tydligt med orubbligt lugn i rösten.

Hermans skarpa uttryck ,ett sådant
som kommer i avgörande ögonblick , avkylde deras iver.

"Du !"Herman vände sig mot Osvald ,"Nyckel!"

Osvald reste sig från golvet och med sänkt huvud
sträckte han ödmjukt fram sin darrande hand med nyckeln.

"Försvinn ut , alla!",viskade Herman .

Virvelvinden ven och spred stänk
av det sista sommarregnet in i rummet.



f.f