Jag minns min frusna fotkänsla, mina kalla händer, min rykande andedräkt, när jag återvände från skridskotjärnen utanför stan.
"Vi ses på Näckrosdammen" hade vi sagt efter skolan och man tog spårvagn och hade skyffel på axeln och matsäck i sin ränsel. Kilometervis färdades man.
Skottade, satte upp mål med kalla känger som stolpar. Spelade bandy. Mest var det bara pojkar men ibland var tjejer med. Då lekte vi tafatt och det hände att man fick henne i famn. Så nära. Så underbart.

Sen tog man sig alltså hem. När mörkret så krävde. Lite mör. Kanske kall. Men allt hade man gjort själv.
"Var det bra på dammen i dag" frågade mor och satte fram mackor till kväll.