Storm i ett vattenglas skulle jag kanske tycka
om ditt liv bara varit mitt eget. Men som du
är en sådan där känslig konstnärssjäl som bara
måste få gehör och respekt, du blir upprörd så

fort du tvingas lyssna på vad folk egentligen
tycker om dina uttryck för känslor. Mest en
massa färgstänk bara. Trots att de vilka velat
uppmuntra dig sagt till dig att du visst kan måla

trots att den ena tavlan inte skiljer sig stort från
den förra och du verkar att som ha fastnat i att
måla trädgården med sina fruktträd, rabatter
och lekande hundar. Du borde ha förstånd nog

att inse det finns annat här i världen än just ett
färgfyrverkeri av blommor och ystra husdjur.
Men att säga sådant till dig, som liknar den allra
som minsta kritik, det är som att tala med väggen!

Folk som försökt få dig att vidga dina vyer har
fått flaskor, dukar och färgtuber kastade efter sig
då du i rosenrasande energi låtit dina känslor
gå ut över stackars människor vilka tro sig om

att förstå sig på konst. Konsten måste få vara fri,
har du då envisats att bryta ut i. Men vad är det
väl för slags frihet att envisas med att bara måla
samma trädgård och hundkräk om och om igen?