Någon frågade mig idag vad jag tyckte om det som hände i Paris nu senast var jag själv frågande till om personen ifråga verkligen var intresserad av vad jag hade att säga om saken, eller om frågan ställdes för att kunna köra över mig med den personens känslosamma åsikter. Den som ställer en fråga bör fråga sig själv varför frågan ställs. Den personen får gärna ha egna åsikter, men måste väl också acceptera att den tillfrågade kan tänkas ha sina åsikter. Alldeles oavsett hur de kan tänkas rimma med, stämma överens med, de åsikter som innehas av den som ställer frågan. Om så inte är fallet att jag har samma rätt till ett eget känslomässigt baserat resonemang. Ja, då blir det ju meningslöst att alls ställa frågan. Då blir det lika meningslöst som att ställa en fråga jag bara får svara ja på, men inte har egenmäktig rätt att svara nej på. Och i så fall handlar det mer om översitteri och utövande av makt, än någon sorts tänkt frihet. Friheten påstås vara det som alla eftersträvar. Själv anser jag att frihet är ett tankens foster. Det vill säga att friheten bara är tänkt, någonting skrivet på ett papper, en känsla, ett behov. Att friheten skulle finnas 'för alla' att ta del av och till och med kräva, det är ju bara nonsens. Så länge talet om frihet är önsketänkt så förstår jag saken. Frihet är ett behov som individen kan sträva efter, för egen eller annan 'vinning'. Att den skulle vara självklar, ser jag som en föreställning. Eller en hel serie föreställningar och att även om vi till synes är villiga att skriva under på att friheten är till för alla, så tar individens behov av exempelvis makt, över. Det vill säga att vi till synes accepterar alla människors lika rättigheter, samtidigt att vi alla skulle stå till svars inför samma sorts lagar, såväl skrivna som oskrivna. Som grupp kan vi gå med på detta. Men som enskilda individer skriver vi våra egna lagar, allt utifrån dagsform, plötsliga behov och kanske även beroende av vad det är för väder. I en idealisk verklighet skulle ingen människa kunna göra dåligt ifrån sig. Ingen skulle kunna ljuga, svära, slå, förolämpa, begå kriminella handlingar, gå före i en kö, knuffas, tala illa om någon och så vidare. Nu ser det inte riktigt ut så i verkligheten. Som sagt, även om du själv är till synes villig att skriva på att alla människor har lika rättigheter och skyldigheter. Så kommer du inte kunna gå många steg från detta påskrivna papper förrän du genast börjar bryta mot dessa tänkta regler och din frihet att göra vad du vill så länge du bara tar ansvar för dina handlingar. Den frihet som det talas om 'efter Paris', är den att alla människor skall ha rätt att begå vilka handlingar som helst under frihetens tänkta fana, men samtidigt slippa ta ansvar för sina handlingar. Men frihet utan ansvar är ingenting värd. Det är bara dumheten som talar då. Att ett nästan dussin människor blev ihjälskjutna på en redaktion, gjorde 'demokratin' och dumheten en tjänst. Genast slöt människor upp och talade om demokrati och frihet. Men då om en frihet utan ansvar. Ingenstans talades det om att den som kräver eller brukar frihet skulle behöva känna eller ta ansvar, på några som helst villkor. Det påminner om min devis om att individen inte kan skilja på en fråga och ett påstående annat än om det är neutralt ställda frågor. Som följer.
A
- Kan du skilja på en fråga och ett påstående?
B
- Självklart!
A
- Är en apelsin en traktor?
B
- Absolut inte.
A
- En apelsin är en traktor.
B
- Verkligen inte.
A
- Är du helt jävla dum i huvudet?
B
- Vad fan är det du säger... är jag? Vad fan menar du?
A
- Det var en fråga, men du blev inte förolämpad då jag talade om en apelsin och en traktor i frågeform. Inte ens då jag påstod att en apelsin är en traktor, blev du förolämpad.
B
- Menar du...?
A
- Du är ju helt jävla dum i huvudet.
B
- Det är jag inte alls det. Det kan du vara själv.
A
- Jag provade om du vet skillnaden mellan en fråga och ett påstående. I ingetdera fallen kunde du se saken som en hypotes. Du blandade genast in dina känslor i vad jag valde att tala om. Du tänkte inte över om du förstod dig på skillnaden mellan en fråga eller ett påstående. Du kunde inte hålla isär begreppen. Du ansåg genast att jag måste ta ansvar för vad jag yttrade. Trots att jag just frågat dig om du förstod dig på skillnaden mellan frågan och påståendet.
B
- Det var då ett jävla sätt att hantera saken.
A
- Hade det varit enklare om frågorna varit skrivna i ett formulär ett på en sådan där tavla eller ett block?
B
- Fan vet. Jag kände mig kränkt för att du ställde frågan involverande mig i andra exemplet.
A
- Precis så, frågan om apelsinen och traktorn kändes säkert huvudlös, men exemplet om att vara dum i huvudet tog du vid dig av personligen, trots att även de bara var exempel på det jag talade om först. Om att kunna skilja på... frågor.

Individen har en tendens att se på sig själv som ett unikum. Medan det som sker andra i och för sig går att engagera sig i, men måste ses på beroende av hur det presenteras. Så om talet om frihet ses som ett utslag av demokrati, så ser individen på saken på det viset. Om samma sorts tänkta frihet demonstreras av en ej av staten sanktionerad grupp att ta till våld, då kallas det för terrorism.