Det är den här väl närmast vansinniga idén och föreställningen om att individen vill ha och även tror sig ha individuell frihet som ställer till det så för oss.
I äldre tider hade kyrkans män i mångt och mycket makten och nyckfullheten att styra och ställa. Utöver arbetsgivare och annat löst folk. Individen hade mera respekt för överheten, om än inte för sig själv.
Kuvad och dan framlevde individen sitt torftiga och som förslavad liv under piskan i hopp om att då och då få smaka moroten, även om det mest handlade om att höra den nämnas, söka föreställa sig dess utseende, lukt och smak.
Det var allt tider det när folk av många de slag kunde köra med individen och få den att foga sig, rätta in sig i ledet och fungera som en kugge i ett som enda stort samhällsmaskineri.
Nu för tiden då det går att få fem veckors semester, för den som har turen att fortfarande ha en anställning, samt även kunna jobba extra och få ihop än mer ledig tid, är det nästan ren anarki. Kraven på vad som skall utspela sig på den fria tiden är enorma och även i stort sett omättliga.
Nej, tacka vet jag tolv timmars arbetsdag eller mera och ingen fri tid att slösa onödig energi på. I säng före sena rapport och upp i ottan igen nästan innan en hann gå och knyta sig.
Det var allt tider det när rikemansfamiljer kunde köra med arbetaren, spotta efter den på gatan och även i det magra lönekuvertet uttrycka sitt fulla förakt för den arbetare som kanske hade drömmar om en annan framtid för sina allt mer bortklemade och oförskämda ungar.
Det var mera i takt med tiden förr, då det mera gick att komma undan med missförhållanden, korruption, maktmissbruk och misshandel av såväl arbetare, makar och deras barn.
Numera är det utredning på utredning och att komma till tingsrätten med sina klagomål om hur att ha blivit behandlad i skolan, på arbetsplatsen, i hemmet eller på läktarplats under lördagens match som inte längre engagerar på allvar då det samtidigt går att läsa vad bästa kompisen Göran eller Helgas syster satte i sig till kaffet för en kvart sedan.