Som tonåring deltog jag i ett internationellt läger för ungdomar. Vi representerade sju olika nationaliteter. Uppgiften var, att hjälpa till på ett mycket stort sjukhus i dåvarande Västtyskland.Där fanns t. o. m. en köksträdgård stor nog att täcka sjukhusets behov av grönsaker.
Större delen av tiden var jag på en avdelning för MS-patienter.Jag pratade mycket med en medelålders kvinna.Hon hade ett ovanligt vackert nattlinne på sig.
Blekblått siden med ett utsökt broderi i vitt och lila runt halsringningen. Rysk stil, trodde jag.
Oftast var radion påslagen.Denna patient tyckte om musik.En låt, som hette Siebzehn Jahr, blondes Haar.Hon kände till, att Siw Malmkvist var en svensk sångerska.
Hennes bakgrund:till yrket balettdansös. Som nygift och nybliven mor slog sjukdomen till.Den unge fadern tog ut skilsmässa med det snaraste och emigrerade till USA. Sonen,som ännu inte fyllt ett år följde med i bagaget. Den f. d. dansösen såg dem aldrig mer, eftersom hon blev sängbunden.
Hur kunde hon känna glädje och sprida glädje efter detta?Det kunde väl knappast ingå i sjukdomsbilden?
Det finns mycket att fundera över.