Som regnet faller jag ner från en vidöppen himmel ner till marken. Jag rinner bort, likt strömmande vatten, till glömska.
Jag är den vittrande rosen som inte kan stå. Ty bördan är alldeles för tung.
En insida så mörk och dyster, jag har blivit natten. Som en sten i en rinnande bäck, står jag ensam, när allt runt omkring flyter förbi.

Likt tiden färdas jag fram och tillbaka men står ändå stilla. Ett inre som har blivit ett tomrum av smärta. Urholkad som ett kadaver fastkedjad i ett slakteri. Den oundvikliga destinationen av kärlekens sorti.

Jag var solen, ett centrum i mitt egna liv. Nu en fallande stjärna bortom frälsning. Och snart ett minne blott.
Sakta inser jag att detta inte är jag. Det är min spegelbild som falnar, likt reflektionen på vattenytan i bris. En skugga ersätter min avbild. Och skuggan har blivit jag.

Tankar om sorg och ett brustet hjärta. Allt florerar i mitt blod. Ett omlopp och system av flytande rakblad som penetrerar min hud.
Är jag förlorad i det emotionella klustret, i dimman av de minnen som påminner om dig?
Du är nära, omslutande och kvävande. Ditt ansikte är det enda mina ögon kan se.
Likt cancer infekterar du mitt inre. Den som sprider sig större för varje dag som går.
En samling av oro, svek och förfall. Vår tid var pesten, nu är jag bara grå, halvdöd och kall.

Instängd bakom mina egna galler. Där aggressionen tuktas. Ett sviktande temperament där hat oftast nalkas. Jag har blivit avsky, se in i mina ögon. Jag tål inte längre anblicken av dig, du som åt upp min själ.
Din förgiftade tunga hänförde mig i blindo. Du höll min hand och stapplade brevid mig. Orden av tvetydighet var de enda du kunde tala. Vi stod vid kanten till avgrunden, där du skrattande släppte taget och kastade mig utför. Jag kan inte vara någon du älskar. I dina ögon är jag inte längre vid liv.

Du har förändrat mig i en lång och negativ spiral. Där ångest nu har blivit jag. Du har dödat mitt hopp, slukat min själ, genomborrat mitt hjärta med ett svärd. Ett svärd av lögner som nu har söndrat min värld.
Säg mig, är du ens värd ett farväl?

Jag är vargen som ylar i fullmånens vita sken. Det ljus som skär igenom mörkret. Mitt läte är ett rop efter hjälp. Ett uttryck i förtvivlan, saknad och olycklig kärlek. Men ingen hör, ingen lyssnar. Det ekar i min ensamhet.
I ensamheten är jag bortom räddning i denna oundvikliga leda. Det finns inga genvägar i kärlek, inte heller i sorg. Och det är sorgen som målar mina steg och andetag.
Jag är mina egna tårar, mitt döende hjärta och själsliga sår. Jag har nu blivit allt utom jag.
Han som dog den där septemberdagen.

Det var vår tid och följden. Där skratt blev till tårar. Där allt vi hade blev till inget...