Den första gränsen gick vid kuling och nollgradigt ösregn. I januari.
Den andra vid solrosfrösäcken jag köpte till fåglarna på ICA och sedan släpade bort till bilen förbi den hukande kvinnan.

"Nästan 300 spänn kostade den", tänkte jag, när jag stängde bagageluckan.
"Trehundrakronor till talgoxar, blåmesar och nötväckor!"

"Vad fan !" sa jag sen högt till mig själv, tog upp plånboken, gick tillbaka mot ICA-dörren och gav kvinnan en hundring.
"Nå'n djävvla aning av rättvisa får det ändå vara!"

Och leendet jag fick av kvinnan.
Ett sådant har inte ord.
Bara mänsklighet.