Blev inspirerad av Zavannas fantastiska utställnings-bilder på äldre-men också av min fina föräldrars livslånga kärlek.
Hon och han.
Det var hans sätt att le mot henne
att krama och skänka en puss.
Det var hennes sätt att lysa upp
när han kom in i rummet.
Det var deras sätt att säga snälla ord
att visa sin uppskattning varje dag.
Atmosfären fastnade i väggarna
så påtaglig att den gick att nudda.
När hon fyllde 80 år blev hon hyllad
av en kärleksdikt skriven av honom.
När han läste upp dikten stockade sig
ibland rösten av stora känslostormar.
Deras kärlek var stor och stark
och det fanns plats även för barn och barnbarn.
Ju mer åren går förstår jag vilken förmån jag/vi haft
att få se verklig sann och äkta kärlek.
En sån kärlek som följde vardagens alla utmaningar
och som gav dem styrka och glädje i varandra.
För humor och glädje var en ofta sedd gäst
och alltid fick vi veta va roligt att vi hälsade på.
Hon och han -som var mina föräldrar
lämnade efter sig en fantastisk skatt- en kärleksförebild.