Jag gick en dag med handen sträckt mot alla,
jag tiggde liv i varats villervalla
och önskade att dikter ville välla
ur hjärtat fram som vågorna i havet.
Jag såg dig sitta i en vrå av tiden
med nystanet i knät, du drog i tråden
och tittade på mig så milt och varmt,
en blick som varade en evighet,
den korta långa stund av en sekund
då livet växlar väg och blir till det
som känslan längtat till och vill. Du såg
och nog så log din mun ett grand ibland
och solens eld så het och sval mitt val
att resa mig och skrika högt ditt namn
i kärleksrus att rusa runt i yra,
att aldrig veta sant och inte styra,
och floder vänder lopp och flyter opp
mot källan. Utan vett jag vart i rus
och klättrar opp på hus, i trädets krona,
och sträcker armarna mot solkorona,
att liv och lust är just vad nuet är.
Nu vill jag leva. Aldrig mera treva
åt svarta kalla skuggor, bara leva
i ljus av ögat ditt och mitt är samma.
Ja! Eldens svala heta smeker kind,
av kärlek startas det en ljuvlig vind
och hjärtan möts och natten blir till dag
och du har blivit till ett jag idag
och jag så stark så svag i kärleksfamn
har styrts av vindarna i evig hamn.