Stämjärn förekommer främst då en individ först tagit sig ett eller ett par järn och något senare brister ut i sång, till möjligt nöje eller förtvivlan för möjliga lyssnare vilka önskat sig att ett sådant stämjärn istället varit av en smula i metall format rakt, smalt och kantigt stycke i nedre änden samt även vasst och i övre änden av trä, dock med en sorts märla belägen högt upp för att inte i onödan som krossa huvudet ytterst då det träffas förtjänstfullt av en sorts hammare i syfte att å träslaget stämjärnet anbringats skapa räfflor i eller en sorts klyvande träffpunkt.