Han vaknade utsövd en kvart före sju,
smög tyst för att inte väcka sin fru.
Han lirkade upp dörrens handsmidda hasp
och stod strax därefter inunder en asp
och spred med förtjusning det ljusgula vatten
som sökt sig till blåsan den gångna natten.

Vårvinden smekte hans blottade stjärt.
Han kostade på sig att släppa en fjärt!
En mjuk en som lät som en knarrande dörr,
att ljud som han hört många gånger förr
just där, när han tronat så trygg under aspen
strax efter han tyst lirkat undan haspen.

Han sträckte försiktigt den åldrade kroppen
och skakade noggrant bort sista droppen.
lät blickarna insupa slipad granit
som är, för vart öga, en praktfull invit.
Såg solbelyst salthav med välbehag
och tänkte förtjust: Vilken underbar dag!