Karborrebandens funktion är att klistra ihop sig till den grad, att det blir så svårt som möjligt att sära på sakerna dem är tänkta att hålla ihop.
Med tiden mattas deras funktion av och slutar tillslut helt att ha någon verkan.

I barns relationsbyggnad från tidigaste ålder så fungerar deras samliv just precis så att ett osynligt kardborreband knyter dem till människor runt omkring dem, vem det är kan endast ödet avgöra.
Men någon kommer alltid att knytas till deras kardborreband, och via dess intrikata nervsystem länka ner minnesfragment från upplevelser med andra eller ensam, ner till barnets innersta kärna, in i en kärna där känslan av det inträffade ligger inkapslad resten av individens liv.

Under åren som går kan liknelsen med skepp som lämnar hamn göras.
För likväl som skepp har varje individ sin resa att göra på livets hav, ett hav som kan spegla tidens gång.
Allt börjar, eller rättare sagt bör börja, i en trygg hamn tillsammans med andra nya skepp.
I början av en individs liv, i barn stadiet så ligger det en massa skepp väldigt tätt. Dessa skepp suger fast sig vid varandra med hjälp av sitt kardborresystem.
Och tillsammans så skapas ett gemensamt kollektivt minne som delas av individerna. Via dagis, via skolan, via idrotterna eller via gemensamma intressen som knyter ihop levnadsöden.
Men redan tidigt börjar de olika skeppen dras åt olika håll. I form av stormar eller konflikter eller andra orsaker som gör att individerna, eller skeppen, inte längre har något gemensamt att hålla fast vid.
Det enda som slutligen minner om dessa tider är djupt liggande sår, glädje minnen, lättnader och eller skolfoton. Det märkligaste är att tiden i denna värld var högst verklig och levande och alternativa världar som framtiden helt irrelevanta. Och sedan är allt borta.

Men likväl började skeppen styra mot egna mål, en del höll ihop och skulle göra det livet ut, men de flesta höll egna kurser.

Men så var det en del som inte hade någon som helst kurs, inte heller något hjälpmedel, att om en kurs varit aktuell, kunnat hålla den. Dessa hamnade på ohjälplig drift, och skulle så göra resten av livet.

Ibland händer det att vissa skepp råkar passera varandra, och då uppstår märkliga situationer. Oftast så utbryter ett genuint glädjeyttrande som sedermera övergår till ett minnesframkallande av varför man tagit ny kurs en gång, bort från det andra skeppet. Och ett ansträngt trevnads utbyte uppstår.
För att sedan i full fart ta sig från den obehagliga plats man inte själv valt.
Man märker fort vilken tillhörighet man har till skeppet man just seglat ihop med, av kopplingsgraden på kardborrebanden och signalerna som väcks i det inre vid beröringen av den andres kardborreband.
Ibland kan det handla om att ödet har något att förmedla. Man träffar sällan på personer som inte har något att erbjuda. Och det kan vara allt från information om något viktigt som skall komma, eller om rent skvaller om någon från förr som betytt mycket för en någon gång i livet

Skeppen glider hur som helst vidare och kardborre effekten avtar med åren. Hur man använder sina kardborrar påverkar även det livets öde. Man kan välja att utnyttja dem väldigt mycket i tidig ålder och på det sättet tappa bärigheten i dem, och en del inser inte det förens senare i livet då dem vill använda dem för att få lycka och framgång, men då är det för sent.

Man kan säga att alla tilldelas ett kardborreband som skall ransoneras hela livet.