Tillfälligheterna hade belönat mig med en ledig eftermiddag och nu kunde jag välja mellan att slöa på hotellet i San Diego eller hyra en bil och köra in till Tijuana i Mexico, eller kanske upp till Los Angeles och kolla in Disneyland.

Tijuana låg närmast så jag beslutade mig för att addera Mexiko till den lilla rad av länder jag besökt. Mitt hotell var agent för Avis så det tog mig bara några minuter att hamna i framsätet på en luftkonditionerad mellanklassbil – ”småbilarna är slut, Sir, så ni får den här till samma kostnad!”

Efter en knapp halvtimme på den bekväma motorvägen nådde jag den mexikanska gränsen. Gränskontrollen var närmast skrattretande - en sömnig tullpolis med jättelika svarta mustacher tittade flyktigt i mitt pass och viftade sedan in mig i en helt annan värld.

Det var just det som var så märkligt för mig som, vid det här laget, tyckte mig relativt van vid att passera gränser. De skillnader man upplevde när man reste mellan länder i till exempel Västeuropa var oftast förhållandevis små och lättast beskrivna som charmiga.

För en svensk resenär var hela Nordeuropa redan på den här tiden ett relativt homogent resmål där skillnaderna var att man i Danmark såg äldre kvinnor röka cigariller och i Norge måste beställa dessert för att få likör eller cognac till kaffet. Då simmade en liten glassklick omkring i spriten, och man fick ett litet tomt glas bredvid, möjligen för att rädda livet på glassen.

De skillnader som man upplevde mellan länderna i sydeuropa var oftast precis vad man kunde vänta sig och på intet sätt chockerande. Skillnaderna mellan städerna och livet i USA och Canada var närmast försumbara för den ytlige betraktaren.

I Mexiko upphörde den permanentade vägbanan jag tidigare färdats på efter ungefär tvåhundra meter, och resan mot Tijuana fortsatte på en gropig, rödbrun grusväg där min bil rev upp ett tätt dammoln som effektivt dolde all sikt bakåt. De prydliga fastigheterna i San Diegos Mission Bay ersattes här av små träkojor och plåtskjul och som ersättning för de onödigt stora amerikanska bilarna omgavs jag här av träkärror som drogs av onödigt magra åsnor.

Tijuana föreföll mig vara en kåkstad som, i varje fall vid dess nordliga infart, såg helt fallfärdig ut. Men om byggnaderna skvallrade om fattigdom och umbäranden var folklivet desto mer tilltalande. Antagligen pågick någon slags festival i staden för det blixtrade av fyrverkeripjäser omkring min bil, och de trånga gatorna myllrade av människor som var så uppskruvade att vem som helst skulle bli nyfiken på kaktusväxtens betydelse som brännvinsresurs.

De få bilar jag såg hade knappast ens klarat färden till en svensk besiktning och de framfördes så hämningslöst att jag snabbt tvekade om det rådde höger- eller vänstertrafik i landet. Jag fick köra ett gott stycke in i staden innan jag fann en plats där jag kunde parkera min hyrbil.

Runt omkring mig fylldes luften av knallarna från smällare och raketer, blandade med rytmisk gitarrmusik från de små värdshus som tycktes ockupera bottenvåningen i nästan varenda fastighet jag såg. Trots en viss känsla av otrygghet beslutade jag mig för att försöka bli en del av gatulivets glädje.

Jag låste bilen, drog till med ett brett leende och styrde kosan mot närmaste serveringslokal. Omedelbart omringades jag av ett antal söta och smutsiga småungar vars framsträckta händer var tydligare än något talat språk i världen. Jag, min dåre, hade inte ett ögonblick funderat över att skaffa mexikansk valuta.

I min plånbok hade jag, utöver kreditkort, ett fånigt litet antal dollarsedlar som mycket snabbt gick åt. Samtidigt var det någonting som fick mig att vända mig om och titta mot den eleganta hyrbil jag just parkerat. Den var nu omgiven av söta små mexikanska ungar i full färd med att befria den från alla löstagbara detaljer; backspeglar, vindrutetorkare, navkapslar, radioantenn - deras händer var överallt på mitt fordon!

”Hey, hey, hey”, vrålade jag, och sprang mot bilen. Då skingrades de besvikna angriparna under utbringande av tillmälen som jag inte behövde något lexikon för att begripa. En inspektion visade att de hunnit tillägna sig radioantennen,samtliga navkapslar, en vindrutetorkare och en backspegel.

Här vågar inte sjutton stanna, tänkte jag, och satte mig i bilen för att köra raka vägen tillbaka till San Diego. De besvikna ungarna pekade finger och flinade och bombarderade min bil med stora, bruna torvor som senare visade sig vara torkat åsnebajs. Det var med en känsla av befrielse jag åter såg gränskontrollen framför mig.

Fem minuter i Mexiko, tänkte jag. Inte kan väl tullpolisen intressera sig särskilt mycket för en stackars svensk turist med halvslaktad hyrbil och åsnebajs på bakrutan?

Pyttsan! Plötsligt befann jag mig i en kilometerlång kö av bilar som alla undersöktes med minutiös noggrannhet av den amerikanska myndigheten. I den kvarvarande backspegeln kunde jag se hur små lortiga rackarungar smög runt bland bilarna och försökte nypa åt sig en och annan navkapsel samtidigt som vuxna mexikaner drog till sig uppmärksamheten genom att vandra runt och bjuda ut varor av skilda slag. Min kvarvarande vindrutetorkare fick dock vara ifred.

Efter en dryg timmes svettigt köande i den mexikanska eftermiddagssolen var det äntligen min tur att granskas.

”Good afternoon, Sir!” Utanför bilen stod en starkt solbränd polisman med mörka spegelglasögon och högra handen nonchalant vilande på pistolkolven. ”Can I see some identification, please?” Jag fumlade fram både pass och körkort som han granskade med professionellt intresse.

”Why are you entering the United States, Sir?”

”Jag är på väg tillbaka till San Diego efter en blixtvisit i Tijuana”.

”Så ni bor i San Diegeo?

”Bara för tillfället”, sa jag och nickade förklarande mot mitt pass som han fortfarande bläddrade i.

”Är det er egen bil?”

”Nej, det är en hyrbil.”

”Har ni hyrt den i San Diego?”

”Ja, hos Avis i San Diego.”

Polismannen lutade sig lite tillbaka och tittade på mina nakna fälgar. ”Har ni hyreskontraktet med er?” Jag öppnade handskfacket och räckte honom den pappersbunt jag fått från Avis. ”Bara kontraktet, tack” sa polismannen irriterat. Jag fann det eftersökta pappret som han gav en flyktig blick. ”Enligt det här kontraktet får ni inte köra in den här bilen i Mexiko”

Han pekade och jag läste. ”Jag är ledsen”, sa jag, ”det visste jag inte”.

Polismannen suckade djupt. ”Ett hyreskontrakt är ett avtal med förpliktelser för båda parter, Mr Mossberg. Ni har aldrig funderat över det förnuftiga i att ta reda på vilket ansvar det innebär för er?”

Vad svarar man på sådant? Jag teg.

”Vad hade ni för ärende till Mexiko?” ”Inget alls, egentligen”, sa jag. ”Jag ville bara passa på att se Tijuana eftersom det var så nära San Diego. Men när jag lämnade bilen...”

Polismannen avbröt mig: ”Har ni inhandlat någonting i Mexiko?”

”Nej, ingenting alls.”

”Inga godsaker som går att röka eller dricka”.

”Nej, jag var inte utanför bilen mer än någon minut och...”

”Förvarar ni några vapen eller sprängämnen i bilen?”

Vapen eller sprängämnen? Vaddå för vapen eller sprängämnen? ”Nej, naturligtvis inte!”

Nu tog polismannen ett steg tillbaka från bilen och sa, fortfarande med handen i obehaglig närhet av pistolkolven: ”Vill ni vara vänlig och gå ut ur bilen, Mr Mossberg!”

Jag ville helst fråga varför men gjorde förstås som han sa. ”Vill ni vara snäll och öppna bagageluckan för mig.” När jag sträckte mig in i bilen för att ta nyckeln ur tändningslåset sa han: ”Lugna, fina rörelser, Mr Mossberg! Jag vill kunna se båda era händer hela tiden.”

Samtidigt som jag tyckte situationen var ganska kuslig kände jag mig konstigt nog lite full i skratt. Det hela var precis som en scen ur en sämre kriminalare. Plötsligt skulle någon ropa ”cut” och strålkastarna släckas och flyttas inför nästa tagning.

Men nästa tagning var att jag låste upp luckan till den tomma kofferten och efter polismannens noggranna granskning stängde den igen. Därefter öppnade han en av bilens bakdörrar, tittade i alla fack och trevade i springorna mellan säten och ryggstöd. Sedan övergick han till framsätet, där han lyste med en strålkastare under stolarna och passade på att lägga tillbaka hyreskontraktet i handskfacket efter att ha letat efter misstänkt gods även där.

Själv stod jag fortfarande utanför bilen och svettades i solgasset.

”Ni kan räkna med att få ersätta skadorna på bilen, Mr Mossberg” sade polismannen allvarligt, samtidigt som han räckte mig pass och körkort. ”I fortsättningen föreslår jag att ni läser alla avtal innan ni skriver på dem.”

Sedan vet jag inte om han gjorde en slarvig honnör eller skrämde bort en fluga från mösskärmen, men jag fick i alla fall resa in i USA igen.

Jag tittade på klockan.

Jag hade varitpå Mexikansk mark i ganska exakt en timma och fyrtio minuter.

På den tiden hade jag hunnit bli bestulen, okvädad, bombarderad med åsneskit och kvarhållen av gränspolisen i drygt en timma.

Visst går tiden fort när man har kul!.