Han lyckades nästan.
Förgöra mig,
fullständigt förstöra mig.
Nästan.

Jag fick behålla mina hjärtslag,
mina andetag.
Han visste inte.
Jag visste inte
att jag skulle ta revansch
på honom en dag.

Man kan inte stoppa in
en människa i en trång
liten box och tro att den
ska kunna leva och existera där.
Det går bara inte.
Han försökte.

Längst inne i den trånga
fyrkantiga lådan fanns
ett litet frö.
Litet och livskraftigt.
Det skyddade jag.

Jag var rädd,
och på min vakt.
Han var farlig.
Fienden
under samma tak.

Ingen skulle se,
eller märka.
Ingen skulle avslöja terrorn.
Det var det förbjudna.

Han bestämde.
Jag var tyst.
Tills en dag.

Jag såg en blotta i fiendeskölden.
En liten.
Bara en nyans,
men absolut tillräcklig
för att få kallas blotta.

Den skulle jag undersöka.
Kan man inte bestiga berget
kan man smula sönder det.
Försöka.

Jag försökte.

Jag gjorde pilar av mina
ord.
Jag riktade dem sedan,
en och en,
in i blottan.
Jag träffade varje gång.

Jag lät samhället veta,
säga sitt.
De trodde mig.
Fienderustningen föll
till marken,
och jag hann under tiden tänka;
vad finns inuti.

Jag fick se svaret med egna ögon.
En rädd liten pojke.