Hon sade sig välja sina ord.
Noga och omsorgsfullt,
innan hon sade dem till mig.
Hon vet,
ja,
hon vet så väl hur känslig jag är.

Jag har alltid haft svårt för
just min egen känslighet.
Sedan gjorde jag ett val,
jag valde att möta dess
ansikte.
Jag älskar numer
den sidan.

Älskar.

Människor,
jag tycker om de sköna energierna,
de positiva vissa ger.
Närhet lockar och skrämmer mig.
Min älskade känslighet,
en porslinsaffär att vistas i
för de jag vågar släppa
innanför tröskeln.

Välkommen in!

Även fast du är en skön energi
kommer jag kanske be dig.
Att gå.
Du kanske inte då fattar
vad det var som hände,
med mig,
vad du gjorde för fel.

Du kanske kommer analysera
allt du sagt,
allt du gjort
till mig, för mig,
utan att se att du gjort något fel.
Det mest troliga är
att du gjorde precis det.
Inget fel.

Men,
jag kanske kände
när det hände att en av de där
porslinsfigurerna sveptes ned
och krossades mot golvet.
Golv är alltid så hårda.
Mot det som landar på det.

Jag sopar,
klistrar och limmar.
Alla bitarna som jag sedan försöker få ihop,
men bitar blir aldrig riktigt detsamma som då figuren var hel.
Jag krossas så lätt,
men jag älskar ju min känslighet och det kärlekslimmet gör
att jag ändå alltid är hel.