En svart skugga kastas över markerna i min utsikt. Den kastas av en lågt passerande korp. Det väser om hans vingar, när han kraftfullt drar mot den västliga vinden.
"Korrp!" säger han.
"Korrp! Korrp!"
Och jag svarar:
"Korrp på dig själv! Du känner väl mig! Jag, mannen, som sitter vid sin utsikt".

Korp och skugga försvinner.
Mannen vid utsikten sitter kvar.
"Korpar kastar inga slagskuggor" tänker han.
"Slagskuggor uppstår i somliga människors inre".

Mannen vid utsikten lyfter kikaren och betraktar åter sin värld.
"Nej, några slagskuggor ser jag då inte" tänker han och han vrider på sig och säger högt riktat in genom den öppna dörren till sin hustru:

"Du, det finns inga slagskuggor här ute".
"Inte idag heller!"
"Så bra!" svarar hon.