Ibland ångrar jag att jag blev född. Ibland att du blev det. Trots att du är min syster och att vi är tvillingar. Nu när pappa har berättat om hur barn blir till har jag tappat lusten att leva. Mamma säger att det beror på att vi är åtta år gamla som vi äcklas av att de ligger med varandra. Att vi fick veta det redan när vi var fem år hjälpte inte för det har vi glömt. Vi förstod väl inte då, och nu är vi åtta och tycker bara allt är så äckligt. Men pappa säger att vi kommer förstå bättre när vi är tolv. Nu när vi är åtta är allting som en sådan där tavla på ett museum som inte föreställer något utan bara ser ut som fält, linjer och färg. Jag kommer att förstå när jag blir äldre, säger pappa. Det hjälper inte mig idag. Just nu är allt jag känner för sånt jag inte begriper inneslutet i ett enda ord. Äckel. Men nu när jag tänker efter har jag kunnat höra dem förut. Jag har bara aldrigt undrat över dem förut. De har bara funnits där som något som alltid varit något vuxna gör. Som att se på teve, diska eller laga mat. Det är först nu när pappa förklarat som jag inte kan ta till mig det, säger pappa. Själv vill jag bara två saker. Spy upp upp middagen och sedan dö. Men pappa säger att det går över. Men det är precis som i boken om pojken med guldbyxorna. Det går aldrig över.