Du har sålt alla dina saker efter att ha skrivit ner ditt livs historia och gjort flera kopior för att kunna säkra att åtminstone någon kan läsa om ditt elände när du är död.

Du fick en hel del pengar för sakerna trots att det inte blev något över till att göra den där resan du så länge åtrått och velat ge dig iväg på och som då du ändå hade en slant över förut, inte kunnat förmå dig att ge dig ut på för att du var rädd för att dö och inte få återse dina kära gamla trakter.

Men nu har du alltså fått råd att köpa dig en flytväst och en båt så att du kunnat ro ut i skärgården till en liten obebodd och trädbevuxen ö. Där sitter du nu och tänker på att du tog med dig mat för en vecka och när du lastat ur allting, du tog av dig flytvästen, slängde den i båten och lät den driva ut till havs så att det inte längre fanns någon återvändo.

Du sitter och tänker på hur du hyrde ett bankfack att lägga in ett ex av ditt testamente och ditt livs historia i, i ett gult kuvert. Med den helt onödiga texten 'Att läsas efter min död.' Det enda de i banken kan veta är att du slutat betala för facket. Att du är död, om det nu är det du är då de hittar det, kan de blott osäkert ha vetskap om.

De kanske inte läser det alls. De kanske inte lämnar in det till polisen och även om de lämnar in det till polisen kanske det bara arkiveras som en sådan där sak som dårar skriver för att driva andra till vansinnets brant och därför inte är värt annat än att just nonchalera.

För säkerhets skull har du även, efter en idé ur en bok, lagt ett stort kuvert adresserat till ett verk, som när de öppnat det inuti finner ett adresserat och frankerat kuvert att lägga på postlådan och de i sin tur finner ännu ett sådant brev inuti och du räknat ut att det skall ta alla dessa brev, om de alls blir vidarebefordrade till den ena adressaten efter den andra, det skall ta minst tio till fjorton dagar innan det sista brevet når lokaltidningens redaktion i Örebro.

Du hade lika bra kunnat skicka in din historia till någon veckotidning, men det hade gått alldeles för fort, trots att du intet vet eller väl kan föreställa dig vilken ordning de har på sina inskick där. Det du kan föreställa dig möjligen är väl att ditt brev mycket väl skulle kunna drunkna i den formliga flod av brev som fortfarande väller in till alla tidningsredaktioner trots mejlfunktionens uppfinnande via datorn.

På tredje dagen på din ö, där du livnär dig på kalla burksoppor, burkskinka och kex, en del bröd och har sällskap bara av insekter, fåglar, väder och vind förutom en härlig närhet till havet och redan tröttnat på att vänta in svältdöden. Att kunna gå på bio eller bara gå och köpa en tidning att slöläsa i hade varit som att hitta guld. Men istället för att ta med dig en batteridriven radio och ett lass böcker, så bestämde du dig för att tråkas ihjäl.

Om det varit ditt hela syfte hade du kunnat gå till närmsta kyrka eller gratis föreläsning om i något valfritt ämne. Att ledas ihjäl är annars oxars och åsnors stilla öde. Nog för att du blivit kallad både latoxe och åsna som ingenting begriper i dina dagar, så har du tänkt dig hur onödigt det är med 'vänner', de vilka önskat livet ur dig gång efter annan och vilka du själv inte skulle sakna nämnvärt om de tog ner skylten, eller när.

Där sitter du nu och undrar över om tio kopior var nog för att ett enda av dem skulle bli läst eller om någon någonsin kommer att hitta dina kvarlevor på den där ön. Ganska ointressant, när du tänker efter, vad som kommer att hända när du är död. Du kommer ju ändå inte att få reda på det. Redan i livet är det bra mycket du aldrig kommer att få reda på någonsin.

Du har redan tänkt på hur du ska hantera ärendet ifall du skulle ångra dig. Du har tagit med dig en mobiltelefon med full laddning och du kan sätta eld på vad du nu kan komma över som brännbart och lägga på sur drivved som får viss rökutveckling. Men känslomässigt borde du ha tänkt på att glömma ta med dig något att tända på med.