Jag vandrar på gator och plötslig så flimrar ett minne till framför mina ögon.
Jag kommer ihåg allt.

Jag kommer ihåg hur vädret var den där dagen.
Jag kommer ihåg hur luften kändes.
Jag kommer ihåg hur mina steg kändes på väg till stationen.
Jag kommer ihåg hur du omfamnade hela mig.

Jag låter mig minnas.
Men endast för en stund.
Och den stunden känns som en evighet.

En evighet av smärta.

När stunden är slut omfamnar jag mig själv.
Plåstrar mina osynliga men smärtsamma sår.
Och intalar den lilla personen i mig.
Att.

- vi klarar det här.