Plötsligt vet man bara.
Det har säkert pågått någon tid,
bara att man slagit bort det
som slog handen efter en fluga
vilken hela tiden flög just utom räckhåll.

En fylls av ett stilla äckel.
Man känner igen känslan av maktlöshet.
Det går inte att vända vattnets flöde
för det rinner nedåt,
som av ren självbevarelsedrift.

Det är som en hopplöshetens tyngd
som blivit alltmer ohållbar
att försöka hålla emot och uppe.
När glädjen tar slut
och ger plats för tröttheten.

När det tagit emot alldeles för länge
och man bara vägrat att inse hur kört loppet är.
Det är som att få mjölksyra
inte bara i benen eller kroppen,
utan i hela ens jag.

Plötsligt brister dammen
och alltsammans brakar loss.
Istället för att fyllas av lust och glädje
som då en vet att det här är förälskelse,
så är allting bara som att dra ned
en svart rullgardin och det är
som om självmordet ligger på lur runt hörnet.

Vad skall en ha att leva för
när det är slut?
Det är tungt att gå i motlut
när krafterna är precis på upphällningen.
Egentligen är det ingens fel när det bara händer.

Kanske är det som att syret sakta tar slut
och en bara ger upp utan ens någon kamp.
Inga gräl som "rensar luften".
Bara en ballong som tappar luft,
ett lopp som tappar fart,
en löpare som vägrar inse att loppet är över.

Allting bara säckar ihop
och det är dags att säga adjö
till det en tog för givet.
Det som en gång var fest och sång
har med ens blivit något livlöst och dödfött.

Det finns inte längre något att säga varandra.
I kärlekens och åtråns landskap
har det blivit höst.
Inte ens det bästa av stöd
från familj och vänner förmår ge tröst.