'Försök dig på att tävla och samtidigt komma sist i mål' har hörts dryftas skall gå av stapeln i Luddvika i oktober innevarande år. Luddvika är beläget någonstans i Småland och bör därför inte förväxlas med det i Medelpad existerande Paltcoma. En ort som är känd för sina många pensionerade läkare. Ett mer naturskönt landskap kan inte gärna breda ut sig på andra platser än just på densamma. Läkare vilka gått i pension har här kunnat finna en smula ro på ålderns höst. Först flyttade det hit en, som visserligen inte var pensionär än, vilken mutades att slå sig ned med sin praktik på platsen för att kunna ta hand om cirka tretusen invånare. Ett antal som inte alls är ovanligt i södra delen av Stockholms län, där medeltalet möjliga patienter ibland stigit ända upp till 3.018 stycken i förekommande fall. I icke förekommande fall, har antalet kunnat räknas till strax under trettio. När så den läkaren gick i pension sökte sig ännu en ung läkare dit, mutad av några i trakten boende personer med såväl pengar som något att säga till om i kommunen. Allt sedan dess har det kommit läkare dit, såväl sådana som valt att etablera sig där, såväl som de vilka velat tillbringa sina sista ljuva år i trakten. Delvis säkert på grund av att så många andra läkare redan äger såväl mark som hus där i trakterna och velat traktera terrängen en smula.
Vinnare i tävlingen blir de vilka kommer sist i mål, det är de tre sista som räknas. Förra årets ymniga regnande och åskoväder gjorde att tävlingen bara drog till sig tvenne deltagare. Den tredje anmälda ringde sig sjuk. Det vill säga att den personen ringde och ringde och ringde och ringde dagarna innan tävlingen och blev som alldeles sjuk av det och kunde därför ställa in sitt deltagande. Men mitt under pågående tävling ringde den sjuke och meddelade sitt deltagande till de vilka ställde upp och tävlade trotsandes väder och vind, regn och vägens underlag. Eftersom tävlingen går genom skog och mark var det även illa uppslutning med påhejande publik som sades stanna inne för att inte Tor skulle bli gramse på dem. Publikens svek mot de som ändå kom till start skall inte gå tidningens utsände förbi. Att tidningen alls kunde tänka sig att skicka sin reporter beror mest på att den ena tävlande var tidningens reporter och kunde därför ge en mer exakt beskrivning av mödorna för att komma sist fram ur skogslandskapet och passera målsnöret istället för att behöva spränga det, vilket den som springer något snabbare har som uppgift att sköta den lilla men fullt prekära sysslan. Tidningens utsända kommer att helt enligt publiceringskonstens regler att publicera namnen på de tävlande inne i tidningen så om någon vill ha reda på vilka som försökte sig på att komma trea i loppet är det bara att gå sta och köpa den senaste upplagan av sagda tidning. Att loppet måste gå av stapeln i ymnigt ösregn är tradition eftersom det första loppet i oordningen gick just en sådan dag. De lopp som kom efter och bildade traditionen hade inte kommit till som just tradition om inte det första loppet hade sprungits. Det krävs ofta en sorts historisk händelse som föregår traditionen och som inte sågs på som det första loppet förrän en bra smula tid efteråt. Det första loppet handlade egentligen inte alls om traditionell löpning eller ens tävling utan om någonting som alldeles annat. Ungefär som det första Wasaloppet inte försiggick som lopp betraktat för att tävla i fädernas spår, om den färden ens företagits och i så fall i de trakter som tävlingen går av stapeln.
En sådan tradition måste ju bara få sitt eftermäle och på det viset har det även alltid varit med loppet genom och kring Luddvika. Få, om ens någon vet att berätta något om ursprunget och många som lever än idag vet att berätta att de inte har en susning om hur det hela gick till från början, utöver att någon sades ha sprungit som en tokig genom skogen med en del förföljare efter sig och att dessa förföljare inte hann ikapp den förföljde utan bara kom på som den sedermera berömda efterkälken. Vilken gav upphov till att övningen uppstod vart och vartannat år tills tävlingen blev upphöjd till en stolt tradition. Först var det bara glada amatörer som sprang som vettvillingar genom skogen i hälarna på någon lokal förmåga men efter hand kom även utsocknes med i bilden och de flesta år, i oktober månad om det regnar tillräckligt rikligt någon dag, minst tre deltagare ingår i startelvan.