Det sägs att det är vanligt att hitta ett brev
eller meddelande till upphittaren om en tar
livet av sig.
Jag vet inte om det vore så praktiskt.
Om jag kunde förmå mig själv att meddela
mig till eftervärlden, skulle jag kanske bli alltför
känslosam för att alls kunna begå handlingen
om jag skrev ett sådant meddelande.
Och om jag hoppar från en bro ner i älven,
var skall jag då lämna lappen, meddelandet?
Tejpat vid räcket?
Om där alls finns ett räcke, ja.
Men hur skall jag veta vem som finner mig?
Vad skall jag skriva som hälsning till
upphittaren om jag inte ens vet om det är
en Kurt eller en Eva som finner lappen?
Och tänk om de tror att det bara är ett skämt
och att jag inte ens blir eftersökt, och det på
platsen för händelsen dessutom.
Om jag nu skulle vilja ända mitt liv, varför
berätta om det för någon?
Det är väl ändå hyggligt privat.
Och varför röra upp deras känslor i onödan,
då är det väl ändå bättre att inget säga om de
skuldkänslor jag hade över min dåliga ekonomi,
efter att ha gjort andra illa genom att låna utan
minsta tanke på att betala tillbaka.
För att inte tala om de mord jag begått på såväl
idéer som individer.
Sådana brukar vara svåra att förlåta.
Som stöld av kyssar.
En bör väl alltid be om lov innan stölden begås?
På tal om stöld.
Om jag nu inte är skyldig till att ha blivit född
och inte kan beskyllas för att ha det till låns,
går det att skylla mig för att ha stulit det,
när någon annan bättre skickad till ett
varsamt och hyggligt liv kunnat leva det
istället för jag själv?
Ja, livet alltså.