Regnet tilltog bara för att efter att ha initierats och även intensifierats till hårda skurar och drivande i vinden, syntes på asfalten smattra och över bilarnas släta metall. Du skyndade på dina steg där du småsprang mellan portarna som sökte du undkomma regnet till största delen.

Fåfänga försök förstås, men du unnade dig åtminstone andrum och korta pauser i din strävan att komma fram till det rätta huset i någorlunda god tid. Och precis som du åter tagit skydd i en port klarnade himlen och regnet slutade lika fort som om du vridit på en strömbrytare. Det var som om solen bara väntat på att få lysa upp jorden, som kasta sig fram mellan molnen.

Det droppade förstås överallt ifrån, hustaken, träden. Men brydde du dig ett dugg om det? Du tog ner tidningen du hållit över huvudet och slängde den i närmsta papperskorg. Plötsligt kände du dig som hade du allt tid i världen och inte längre behövde gå värst fort.

Den bilden av gatan skulle du bära inom dig i alla år efteråt. Det var som om verkligheten stannade upp och allting bara sken överallt i ljuset från solen. Barnet gick över gatan, vändande sig om för att se sig omkring bakåt, lastbilen som inte hann bromsa där den dök upp som från ingenstans plötsligt.

Hur dina händer for upp som för att forma en megafon ur vilken du skrek en varning. Såg hur bilens front träffade barnet och hur det först bara föstes med av bilen och sedan hur kroppen for upp i luften och sveptes framåt och åt sidan för att flyga några meter och sedan landa som ljudlöst medan ljudet av gnisslande bromsar fyllde luften.

Sedan bara tomhet tills du vaknade på sjukhuset. Du låg i en säng och mindes hur du vaknat om morgonen i sängen med din älskade intill. Hur du gjort dag och ätit frukost, samlat ihop dina grejor för dagen och begivit dig till jobbet, arbetat dagen ut för att sedan ta bussen hem.

Du mindes regnet, hur det trummade mot marken. Men sedan var allt borta tills du vaknade på sjukhuset. Varför vaknade du där och inte hemma. Vad gjorde du över huvud taget där. Nu kom resten av minnet tillbaka, fram till det ögonblick då barnet slog i marken.

Men sedan tog det slut igen. Vad hade du egentligen råkat ut för, du var ju inte ens på gatan när allt det där hände. Du hade befunnit dig minst tio meter från vägen och ändå var det på ett sjukhus du befann dig efteråt. Du hade kunnat vara hemma istället och mött din älskade för en enastående middag och en underbar kväll.

I ögonvrån kunde du skymta att någon befann sig i en stol nära sängen. Du försökte vrida på huvudet, men det var som satt det fast i ett skruvstäd. Istället för sol och eftermiddag var det kväll och skymning utanför fönstret. Det satt någon helt nära men allt du såg var som en suddig kontur precis utanför ditt synfält.

Varför satt det bara någon där, någon som var tyst och inte rörde sig heller. Varför befinna sig precis utom synhåll? Det skymtade en gestalt vid din andra sida. Det var som en skugga som kom allt närmare, bara att den var vit. Den stannade helt intill och du kände att någonting gjordes med din högra arm.

Så stack det till och efter en liten stund kände du som en värme vilken spred sig genom hela kroppen. Du blev dåsig och när du försvann in i dimman var allt skönt. Det enda du såg bakom dina ögonlock var fina mönster i lila och grönt. Du befann dig i transithallen på en flygplats.

Det var kväll och du väntade på att få resa någonstans men alla flygplan var försenade och väntades inte få lyfta än på ett bra tag. Du stod i kö framför en disk och varje person i kön tog en mindre evighet på sig för att få sitt ärende expedierat. Ju mer du längtade efter att få komma fram, desto längre tid verkade det ta att komma fram till disken.

Nu satt du på en buss som var på väg fram till flygplatsen. Du skulle med ett plan till Italien. Du såg fram emot resan och skulle ha tid att sitta och äta något på flygplatsen innan du måste checka in och få ditt bagage kontrollerat. Du stod framför spegeln i hallen och provade hattar.

Du ville ha hatt på dig under den korta promenaden till taxin som skulle ta dig till stationen varifrån bussen till flygplatsen utgick. Du hade en del bagage med dig och tänkte kosta på dig att ta en taxi den två kilometrarna fram till hållplatsen. Skulle du ta den blå eller den svarta hatten?

De hade olika stukning utöver färgen. Du hade svårt att bestämma dig. Du vägde litet på stolen medan din älskade mor dukade upp frukosten och sa åt dig att inte leka som ett litet barn. Du var nio år och skulle gå till skolan, du längtade redan efter att få träffa dina kamrater och att kanske få busa litet med dem och med lärarna i klassrummet.

Du började gå över övergångsstället när du hörde någon ropa bakom dig. Du vände dig om medan du gick och plötsligt exploderade världen i en mängd av färger när du träffades av någonting stort och tungt i sidled som fick din lilla kropp att kastas upp i luften och det du såg när du vaknade var hur en främling satt i en stol bredvid din säng på sjukhuset.

Du försökte vrida på huvudet, men det var som fastskruvat och det enda du kunde uppfatta var hur orden ur främlingens mun kom som ur en dröm, förvridna och långsamma som om tiden stannat upp och bara långsamhet var allt som var kvar av verkligheten.