Jag har hatat dig,
spottat på dig,
önskat att du alls aldrig fanns.
Eller,
att jag fanns.

Till.

Ändå har jag hela tiden känt.
I djupet av mitt djup.

Att jag livet vill leva.

Det var bara så tufft,
så tungt.
En klocka som stannat.

Min.

Jag blev en jävel
på att överleva.
När faran red bort
från min planet,
stod frågetecknet kvar.

Jag.

Nu då...
Jag var ju mästaren,
på att överleva,
men sämstaren
på att.

Leva.

Jag var fröet,
som blev knopp.

Nu är jag blomman.

Bit för bit.
Jag ska bli en mästare igen.

På att leva.