minns hur ditt självförakt
blev mitt förakt
jag såg dig glömma allt om
\"lodrät sits\"
på din höga häst
och hur dina handrörelser
blev mindre tvärsäkra

som jag slogs
för vår skull
en fruktlös kamp
mot din uppväxt
- Råslätts jantelag
och Partifamiljens egen hierarki
där du alltid var funktionären
utan reell makt

men du döpte hunden till Nietsczhe
det lät kontigt när din mamma
agillitytränade honom
mellan betongskraporna

jag skäms för pidestalen
jag satte dig på
och för att jag aldrig
kunde hantera ditt fall

jag skäms för min pubertala trulighet
inför din fars begravning
jag skäms för att jag grät
när du inte ville ligga med mig

om jag ska vara ärlig
det händer att jag skäms
för att jag älskade dig

men mest för att jag vet
vad alla andra tänkte

för det finns fortfarande dagar
när jag minns hur väl du förstod mig
ibland

något rämnade i mig
när det som bara var förakt
blev mitt självförakt