Glädje är att vakna med regnet trummande mot fönsterblecket och känna doften av månen från kvällen innan, veta att man alltid ska bära med det i minnet och att hur dagen blir visserligen spelar roll, men att man ändå innerst inne vet att det kommer att hända det som man drömde innan under natten, att sömnens droppar vilar och väntar på att falla ner och därute är regnet som man väntade på och i varenda droppe ett bönesvar från kvällen innan.

Glädje är när man trillar och snubblar och ändå bara skrattar efter att först ha gråtit lite. Det är ju synd om människorna, säger man och ler. Livet ler tillbaka.

Glädje är att möta någonting nytt i en medmänniska. Se hur en hel värld uppenbarar sig i ett skratt, en tår eller ett leende, att uppleva den personen som klok, som en budbärare, en gud, som någonting upphöjt åtminstone eller som en liten fågel som har fått människoröst.

Det är glädje och tröst.