Sen tidens början har naturen levt sitt liv. Skapat sina regler. Sin melodi. Människans utopi om en värld där alla samsas, mår bra och hjälper varandra sedimenteras ner till en verklighet där tanken är värd mer än livet. Vi vill att alla ska förstå vårt ords innebörd och att vi alla kan samlas kring det. Något att prata om vid middagsbordet. Något som förenar oss i vår överlevande flock. Ylandes genom nattens mörker mot fiendens inre ondska.

Men så. Mitt i ordets förbindande magi utbryter ett skalv större än vår själs tro vill orkas känna vid. Det inre samvetet sköljer över oss. Synar varje fotsteg på väg mot flockens accepterande. Alfaledarens ständiga seende och makt. Mitt dåliga samvete. Min själs akilleshäl i jakten på den ro som jagar skräck även i naturens mäktigaste vatten. Men det är då jag släpper taget. Låter sanningens makt försvaga även det starkaste grepp. Accepterandet av vår verklighet. Vårt liv, oavsett vilket ord vi väljer att sätta på det. Det spelar ingen roll.
Jag är. Oavsett. Alltid. För evigt.