Bland fallna löv
och nålbrevsbarr
som av ängslan fördröjd
framåtböjd
stavar hon sig fram

Hon ser
rotvältorna vittna
om fall från middagshöjd,
vardagsvåld mot gammalt virke

Vinden varslar åter
om värre väder.
Skyarna drar sin gråhet
och solen mattas

Där ungsly vaggas
osynligt kråkkrax
att det snart är dags

Nuet vet inget;
är bara en önskan
om förlängning.