Världen stannar upp runt omkring mig, min ork är slut
Jag sitter vid mitt köksbord, sitter i en mörk, sluten bubbla
vad som händer i världen utanför bubblan anar jag inte längre
Jag är vilse i min egen värld, inne i min bubbla. En bubbla som på
samma gång känns både skör och ogenomtränglig. Den skyddar mig
mot världen utanför, ingen får komma in, det är min värld därinne.
Samtidigt känns den så skör, vad händer om den brister på utsidan,
om någon sticker hål på den utifrån? Var är mitt skydd då?
Då står jag där ensam, avklädd, naken med alla mina brister och fel.

Dagarna går, bubblan känns trängre och trängre,
omvärlden utanför trycker på
Hur länge kan den stå emot? Hur länge kan jag stå emot?
Jag kan se nya sprickor visa sig, plockar fram mitt
eget superlim - ”Lögner” - och försöker reparera mitt skydd.
Det är ett tröstlöst jobb, varje reparation,
varje droppe lim som används skapar nya, djupare sprickor.
Till slut brister allt, jag själv, bubblan och jag faller, avklädd och naken.
Jag faller hårt, vet inte var jag ska gå. Jag är vilse i en större värld,
mitt sista spår av inre trygghet har raserats, raderats. Jag är vilse.