Jag är klarblå himmel.
Jag är ett hav i uppror.
Jag är det där riktigt våta duggregnet.
Jag är den kalla kyliga vinden om vintern
som får det att kännas mycket kallare
än vad det är.

Det går att läsa mig likt en vidöppen bok.
Jag är sluten som en mussla.
Jag är varm likt vulkanens lava.
Jag är det där pokerfaceansiktet
som döljer allt.

Jag kan vara högst nåbar,
men också helt omöjlig att nå.
Jag kan sätta det exakta antalet ord,
men också stå helt stum.

Jag är fisken som velar
mellan att stimsimma
eller att ensamsimma.
Jag är pendlaren
mellan eufori
och kontemplativitet.

Jag är sökaren
som blev finnaren.
Av vägen
och färgerna
mellan svart och vitt.

Jag är det lilla,
och också det stora.
Jag är tyngd,
men också lätthet.

Jag är den mjuka filten
man bara vill vira in sig i.
Jag är kaktusen
som sticks
och som klarar sig utan vatten.

Jag är himmel, hav
och land.
Jag är skör, stark,
men mest är jag människa
som gråter ibland.