Vänsterpartiet är ett av de mest motbjudande politiska partierna i svensk politik. De är ALLA motbjudande, men vissa utmärker sig på ett speciellt sätt. Dit hör Vänsterpartiet.

Urspårningen började redan under C H Hermansson. Eller ska vi kanske säga i samband med Sovjetunionens Kommunistiska Partis 20:e kongress, då Chrustjov skulle "avstalinisera" Sovjetunionen - och Mao Tse-tung och Enver Hoxha protesterade.

Hellre en rakryggad stalinist än en lömsk revisionist, som man inte vet var man har.

Detsamma är sant då det gäller den andliga fronten: hellre en stenhård bibeltroende fundamentalist än en pastor Jansson som vinglar och vacklar och är en vindflöjel, en opportunist och kappvändare.

Vänsterpartiet av i dag är SOM BÄST vad SAP var på fyrtiotalet.

Här vill jag inflika att jag var medlem i partiet då det ännu hette VPK, d v s Vänsterpartiet Kommunisterna och ungdomsförbundet hette Kommunistisk Ungdom (i dag heter det Ung Vänster). Men det hela slutade med att jag sökte mig mot det maoistiska SKP, där jag egentligen hade mitt hjärta.

Nåväl.

Oavsett vad man anser om kommunismen och marxismen-leninismen, så kan man konstatera att metamorfosen (läs: urartningen) är ett faktum. Nu vill man inte längre kalla sig kommunister utan i bästa fall socialister.

Det är inte rakryggat. Det är opportunistiskt. I samma stund som Berlinmuren föll ramlade K:et bort ur partinamnet, och simsalabim - nu var man inte längre ett kommnnistiskt parti.

I detta fall menar jag att KP (före detta KFMLr) varit och är mer rakryggade (även om de också svängt i vissa avgörande frågor). KP kallar sig fortfarande kommunister, vilket framgår av partinamnet. Bra. Då vet man var man har dem. Inget vinglande och vacklande (även om man tyvärr tog ställning mot Kampuchea och för Vietnams invasion av landet plus att man ändrat sig i vissa andra frågor).

Men vingelpettrarna i Vänsterpartiet är en styggelse och en skamfläck för det som i dag kallar sig vänster. Trotskisterna i Socialistiska Partiet (som tidigare hette Kommunistiska Arbetarförbundet) är inte långt efter och man har nu mycket riktigt talat om ett samgående - fast då får trottarna inte längre vara svensk sektion av Fjärde Internationalen.

I dag, nere i city, hörde jag en vänsterpartistisk kvinna utbrista: "Jag är så trött på att bli kallad kommunist!" Jag vände mig om och sade: "Ni är FEGA som inte kallar er det!" Hon svarade aldrig.

Vad jag efterlyser är konsekvens. Att man är konsekvent. Och rakryggad. Sådant är mycket ovanligt i Sverige.

Jan Myrdal är i dag en av de få rakryggade. Sven Stolpe var också en, men honom sympatiserar jag inte med även om jag beundrar hans kompromisslöshet.

Opportunism och kappvänderi är avskyvärt. Det är kappvändare som blir femtekolonnare. Så har det alltid varit. Fega uslingar.

Jag har en känsla av att man i dag blir mobbad inom Vänsterpartiet om man kallar sig kommunist.

Ungefär som kvinnoprästmotståndare och motståndare till samkönade vigslar blir mobbade av de liberalteologiska fascisterna i Svenska Kyrkan.

Det är liksom inte FINT nog att vara kommunist. Det ska vara kulturellt acceptabelt och passa in i de finare salongerna där man pimplar vin och är PK.

Så VPK blev PK.

Trist.

Men detta bevisar att man i längden inte kan lita på politiken. Den är, som Stig Vig sjöng, ett skuggspel.

LARZ GUSTAFSSON, fritt ur hjärtat, 14/11 2015