Jag är jäkligt tung idag. En svart fläck har hamnat just under och till vänster om mitt hjärta. Men, idag är det inte saknad. Det är bara tungt.
Jag vill ingenting idag. Bara skrika allt vad jag kan tills halsen ger upp. Ett litet gurglande ljud är det sista som skall höras, då är det nog. Bara gråta tills alla tårar tar slut så att jag ännu gång vill och orkar le. Varför vill inte tårarna ta slut, bara ge upp? Låta dagen rinna förbi, så att jag slipper se den igen. Släcka solen så att den slutar lysa upp dagen. Den har inte förstått att det är en mörk dag, men det känner jag.
I mörkret är det tillåtet att vara ledsen. Tillåtet att gråta.

Låt det regna så att mina tårar förblir gömda. Låt det vara mörkt så att mitt kolsvarta sinn kan känna sig som hemma. Borta bra, men hemma bäst. Hemma är i regnet. Solen, håll dig mörk tills jag vill le igen!
JAG FATTAR INTE MINA EGNA KÄNSLOR

Tårarna börjar långsamt rinna ner för kinderna, de är ensamma. Nästan lika ensamma som jag är. Tårarna rinner ännu en gång på mig. Men, den här gången är det av sann saknad.
Mina byxor blir blöta av det fuktiga gruset.

Lite senare säger snoret att tårarna inte skall behöva vara ensamma mera och rinner neråt. Tårarna och snoret blandar sig till en sörja på överläppen.
Oundvikligt hamnar den salta smaken i min mun. Nu slipper tårarna vara ensamma. Men jag är fortfarande lika ensam.
Var är du? Jag saknar dig!
Lämna mig inte här på gruset. Det mörknar, det blir kallare. Jag är redan genomblöt, jag fryser. Kom hit, värm mig. Jag vill inte vara ensam, jag vill ha det ljust!
SÅ HÄR SKALL MAN INTE KÄNNA, JAG ÄR FÖRÄLSKAD!